Du

Vid protesfabrikens stängsel la du din hand på min axel, och sa att livet var något enkelt. Men jag kunde inte hålla med dig. På en betonglagd äng stod vi, du bad mig ta kärlek lätt som en vind. Men jag var så ung och dumdristig, och tårar rann ner för min kind. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar, och vem vet hur länge vi har varandra? I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet, mötte jag min kärlek.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0